Jenna

Idag ringde min kirurgläkare. Jag berättade för honom hur jag känner. Att jag är livrädd. Han ansåg att vi skulle ta bort tiden för gastroskopin så jag kunde få chans att lugna ner mig lite. Han skrev ut en medicin jag ska testa i tre veckor. Funkar inte den så ska vi då ta och prata om en ny gastroskopi fast då med narkos. Det är ett alternativ tyckte han.

Det är med blandade känslor. På ett sätt är jag lättad och det känns som jag fått lite av mitt liv tillbaka. Jag vet det låter sjukt, men så rädd har jag varit. På ett annat sätt så känner jag mig besviken på mig själv att jag inte klarade det. Jag vill ju veta vad det är i magen som är fel mer än gallstenen. Men jag måste följa min takt. Det är jag som känner mig själv bäst  & mina begränsningar.det får ta den tid det tar, jag får ta den tid jag behöver. Det är på väg framåt iallafall. Det står inte stilla, det är huvudsaken.

Jag ligger här i mörkret och lyssnar på regnet som öser ner utanför. Det är faktiskt ganska mysigt & lite avslappnande. var längesen jag tog mig ro att bara ligga såhär och lyssna.
Min lilla Tindra ligger här brevid mig och spinner så sött. Hon är så kelsjuk, hur mysigt som helst.
Det är inte ofta jag ligger och tänker, har inte kunnat det heller på många år om jag ska vara ärlig. Kan det fortfarande inte emellanåt, när ångesten är som värst. Men det måste verkligen vara ett framsteg här och nu. För genom min ångest så har jag inte haft ro i kroppen för att kunna slappna av. Jag börjar tänka för mycket och då kommer alla jobbiga kroppsliga symtom upp,speciellt andnöden.
Det är ju ta mig fan sjukt hur det kan bli så genom en ångestsjukdom, jag kan inte förstå det själv när jag hamnar i det och då lever jag ju med ångest/panikångest varje dag.
Jag har länge undrat varför jag skulle få just detta, varför just mig?.För ingen annan verkar ju lida av det. Är jag så jäkla onormal. men nej, det är jag inte. Har börjat inse det och sett det. 
Hur många i dagens samhälle lider inte av just ångest av något slag? det är fler än man tror. Det är bara något man inte gärna stoltserar med att man har.

När jag var på terapi idag så var det som mina känslor tog över totalt.
Alla känslor bara vällde ur mig när vi pratade, jag var så nära att börja gråta. Jag har aldrig känt det så starkt förut.
Men det var faktiskt en liten lättnad även om det samtidigt var väldigt jobbigt. Fick ur mig en hel del känslor som jag gått och burit på väldigt länge, dvs. flertal år av besvikelse,ledsamhet och sorg blandat med glädje.

Vi ska fortsätta prata om det nästa gång för det är mycket som behöver komma ut sa min terapeft. På så sätt kan jag gå vidare...
Avslappningen gick även den bättre denna gång även fast det alltid är lika jobbigt att göra den. Speciellt att djupandas, det är min stora skräck.

1. Vad får dig att stråla och känna dig levande? Vilka aktiviteter älskar du att ägna dig åt?

Dansa 
Spela hög Musik
Att få någon form av komplimang gör min sårbara själ glad.

God & vänlig uppmärksamhet

Folk som behandlar en med vänlighet och respekt

Sjunga

Stå för mina åsikter.

De aktiviteter jag älskar att äga mig åt
Badminton, aerobics och handboll...

Vilka aktiviteter är det som får dig att känna dig riktigt nöjd med dig själv?

• Dansa
• Sjunga
• Testa kläder framför spegeln
• Spela badminton
• Aerobics

Fortsättning följer...

 

Det var mitt andra terapibesök idag igen inom kognitiv beteende terapi.
För er som inte vet vad det är så inriktar man sig på sina tankar/tankemönster. Att förändra de tankar, känslor och handlingsmönster som leder till att man mår dåligt kan man säga, kort och gott. Det gick bra idag med, men jag blir så trött efteråt. Jag antar att jag får ur mig en hel del när vi pratar där och när jag är tvungen att öva avslappning.Jag har väldigt svårt för de eftersom jag är så jäkla spänd. Men det är väl de som antagligen tillslut ska bli bättre ju mer man övar....

Känner mig gråtfärdig, inte känt det på väldigt länge.

Känner mig avslappnad samtidigt spänd.

Känner mig glad fast samtidigt ledsen.

Kändes jättebra att börja terapi även fast jag tycker det är väldigt jobbigt.

Sitta där och gå igenom allt igen, allt kommer upp till ytan igen. Samtidigt som det är jobbigt att prata om det så lättar det på något underligt sätt.

Kbt förvånar en del, det visar mönster som man aldrig tänkt på förr.

Imorrn ska jag börja på terapin. Det var ett av de billigaste jag hittat även om det är dyrt. Men vill man bli bättre så. Lite nervis är jag också. Förstår inte alls varför jag blir det. De är ju till för att hjälpa en, inte något annat.
Samtidigt som jag hatar sådana möten så tycker jag det är bra då det hjälpt mig förut, men det är ganska krävande. Man får hemläxor och övningar så det är ganska påfrestande. Men hoppas på att det ska hjälpa mig nu i alla fall. Sitter och försöker skriva en överklagan till försäkringskassan, fan går inge vidare. Vet inte hur man ska uttrycka sig.... Någon som vet?

Jag mår inge bra, är nog på väg att bli sjuk. Eller jag är sjuk men det är mest ju nu ångesten som är en riktig pain. Igår fick jag sådan ångest att jag var tvungen att ta lugnande ( var längesen) visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag somnade halv åtta och sov till tio nu idag?oh my goodness. Varit som en zombie hela dagen. Och mår inte bra nu heller, men lite alvedon och sånt så hjälper det lite i alla fall. Känns som jag har feber.Trodde jag höll på att bli galen ett tag. Jag säger då de, Panikångest är det värsta som finns! Jag hatar det!!! Varför får man detta skiten, det är ju så sjukt som det kan bli.

Finns det någon mer därute som lider av Panikångest eller generell ångest? Känns som man är ensammast i världen om det. Även fast det såklart inte är så...

Kollade på programmet  "Outsider". Alltid tyckt att det är intressant med dokumentärer.
Det fanns denna tjej, Therese som lider av agorafobi och torgskräck.
Det var som att sitta och lyssna på sig själv. Jag lider av samma. Fast det vet jag ju såklart redan om. Har det även inte i så stor utsträckning som hon har. Det var iallafall nyttigt för mig själv att se detta, Att se att det inte bara är jag som är konstig eller onormal. Att det finns fler som lider av det. Var nog även nyttigt för Henke att se det, han fick verkligen se att det inte är min personlighet som är sån utan det är min fobi som gör att mitt liv begränsas.
Det lustiga är att just Therese satt jag och pratade med på nätet för något år sen, var ju skönt att prata med någon som lider av samma. Blev väldigt chockad när jag såg henne dyka upp i tv rutan, kände igen henne och tillslut kom jag ju på att det var hon:)